Något som förbereds ett tag men som inte har blivit nämnt här än, är något utav ett äventyr för min del – det första besöket på en fairtrade plantage som görs från min sida!

Genom kontakter och andra som är engagerade i Fairtrade Sverige har jag blivit inbjudna till kooperativet Kaleya i Mazabuka i södra Zambia. Det är ett kooperativ som producerar Fairtrade socker. Kooperativet har varit Fairtrade certifierad i lite mer än 7 år och det täcker en yta på ca 350 hektar. I allt är det 60 stycken så kallade “smallholders”, varav de flesta är kvinnor, som utgör kollektivet.

Lite mer information om sockret och kooperativet finns i länken ovan.

Det ska bli väldigt spännande resa pch besök. Resan kommer gå via Lusaka ut till Kaleya – där det blir ett långbesök på några dagar på plantagen.

Från oss här på SHIP kommer jag även ta med en liten present till dem – några burkar Ubuntu cola. För det är den enda produkten som säljs i Sverige som har socker från plantagen i sig – och vad jag har fått berättat för mig har dem aldrig sett slutprodukten själva! Så det ska bli en mycket rolig present att ta med sig.

Men framför allt ska det bli intressant att se hur det är där nere helt allmänt!

Resan, som sker i början på augusti, kommer så klart dokumenteras och även om det kan vara svårt att skriva från platsen kommer det en lång uppdatering efteråt om inget annat!

I fredags hade vi vårt första möte med Sandra, som är Fairtrade Fokus samordnare här i staden. Vi hade ett kort möte och pratade lite om lösa ideer – University challenge (att så många som möjligt på ett universitet ska fika rättvisemärkt som möjligt) känns som ett givet arrangemang vi ska ha i caféet hos oss, men vi pratade även om att kanske arbeta för några roliga föreläsningar till Luncheventen eller på annat sätt skapa uppmärksamhet kring eventet.

En del saker kommer det helt klart att ske i varje fall – men det är ett tag kvar (Fairtrade Fokus 2011 är under veckorna 41 och 42). Vill du vara med, hålla dig informerad om allt annat som händer i närheten under den perioden eller kanske engagera dig så kicka in på den officiala facebook fanpagen för Helsingborg.

Fram tills dess ligger vårt fokus på vårt arrangemang under Helsingborgsfestivalen – så tar vi en sak i taget.

Har ett tag filat på att skriva en kommentar på Lydiah Wålstens artikel i SvD den 11-05-11. Det har dragit ut på tiden lite, men detta är en diskussion som inte blir inaktuell, så lite nya tankar här är nog inte fel även om det är ett tag sedan artikeln skrevs.

Jag vill börja med att berätta lite min bakgrund till argumenten: i den arbetsgrupp jag är med i för att arbeta med Fairtrade City märkningen av Helsingborg gick vi i början igenom väldigt mycket argument för och emot Fairtrade. Just sådant som tas upp i debattartikeln brottades vi med fram och tillbaka under flera möten för att kunna svara på alla tänkbara argument – och framförallt för att vi verkligen vill veta att det vi gör är det rätta. “For the greater good” så att säga.

Med det i bagaget känner jag mig rustad att kunna säga att Lydiahs argument är bra, men inte håller hela vägen.
Några repliker på en del av punkterna som stack ut:

“Är man intresserad av att hjälpa fattiga bönder är det mer effektivt att köpa vanligt kaffe än dyrare rättvisemärkt kaffe, och skänka mellanskillnaden till en organisation med 90-konto. Rättvisemärkt går inte att skala upp så att fattiga kan lyftas från gatan, till något som kan kallas hemma.”

Denna kommentar känns inte helt genomtänkt och det känns som att Lydiah inte är helt insatt i frågan. Just att inte vara ett rent bidrag utan att vara en extra morot för att utföra ett arbete är en av grundtankarna med Fairtrade. Det har visats gång på gång att bidrag inte löser problem utan istället kan förvandla mottagarna till passiva individer (det är inte utan anledning som ord som “bidragsberoende” finns i SAOL). Fairtrade vill istället stärka och belöna individer för deras insatser och arbete – så att man kan arbeta sig ur fattigdom istället för att vänta på nästa bidrag.
På samma sätt är det just skalbarheten som är en annan av Fairtrades styrkor. Där bidragorganisationer behöver be om nya gåvor gång på gång från givarna, så kan Fairtrade inkorporeras i företags utbud och verksamheter, och på så sätt växa till en miljardindustri (och det endast i Sverige!) som är hållbar och skalbar.

- Det är svårt att veta om en av kritikerna mot Fairtrade i artikeln är att storleken på jordbruken / kooperativ är för stora, eller om de hålls nere av märkningen. Tex står det i ett stycke:

“Höga krav ställs på produktion och organisation för att en kaffeproducent ska bli certifierad som rättvisemärkt. Krav som långt ifrån alla bönder har råd med. Därför skapas ett insider-outsider-problem, där de mest utsatta kaffeodlarna aldrig blir rättvisemärkta.”

för att sedan i ett annat stycke säga:

“I rapporten “Vad uppnås med rättvisemärkning” från Agrifood Economics Centre (2009) beskriver nationalekonomen Helena Johansson hur rättvisemärkts fokus på småskalighet gör att utvecklingen mot ett mer effektivt jordbruk avstannar.”

- Den sista punkten jag tänkte ta upp var är följande:

“Rättvisemärkts system bygger också på minimipriser. Det betyder att de certifierade bönderna garanteras ett lägsta pris för sina kaffebönor som är högre än marknadspriset. Priset ska täcka produktionskostnaderna. Dessvärre sätter minimipriset utbud och efterfrågan ur spel. Eftersom priset inte går ner vid en för hög kaffeproduktion, får bönderna ingen signal att de bör minska produktionen. Det leder till överproduktion och att fairtrade-kaffet dumpas på den vanliga kaffemarknaden.”

Detta är det enda riktigt hållbara argumentet “mot” fairtrade som tas upp i artikeln och som jag har stött på. Man säger att Faritradepriset skulle vara en slags “dold subvention”, som sätter den fria marknaden ur balans. Men riktigt så är det inte heller – för det är en frivillig subvention. Det måste finnas konsumenter som är beredda att betala för märkningen, annars förekommer den inte. Så egentligen är detta ren markandsekonomi i sin grund – man kan dra det på sin spets lite och säga att fairtrade märkningen kan ses som ett varumärke egentligen. Här skrevs en kommentar på SvDs sida som utrycker det så bra att jag vill återge den i sin helhet (från användaren “Grandal”):

Rättvisemärkt bör närmast jämföras med ett varumärke. Den som vill betala ett högre pris för att äga en vara, t ex ett par byxor, av märket X kan välja att göra så. Ingenting annat än möjligen socialt tryck tvingar någon att välja de dyrare byxorna av märket X. Marknaden reglerar utbudet, vill konsumenterna inte betala för byxor av märket X kommer de att försvinna från marknaden.

Introduktionen av de dyrare X märkta byxorna leder självfallet inte till överproduktion av byxor.

På samma sätt för rättvisemärkta varor. Den som vill betala det högre priset för dessa produktalternativ kan göra så. Den som inte vill slipper. Marknaden, tillgång och efterfrågan, avgör om de rättvisemärkta alternativen finns och fortsätter att finnas på marknaden eller inte.

Att rättvisemärkning av t ex kaffe skulle leda till överproduktion är lika felaktigt som att introduktionen av de dyrare byxorna av märket X skulle leda till överproduktion av byxor.

Wålsten skriver att det offentligas uppgift är att vara neutralt. Men, kommuner och andras agerande har aldrig varit, kan aldrig vara, och skall inte vara, neutralt. Varje val innebär ett icke-neutralt ställningstagande. Till och med ett inte välja är att ta ställning, att vara icke-neutral. Pris, kvalitet och arbetsvillkoren för dem som framställer en produkt eller tjänst är faktorer som
man alltid har att förhålla sig till, oavsett om man är kommunal
upphandlare eller privatperson.

Wålsten påpekar att rättvisemärkt aldrig kommer att kunna omfatta alla producenter. Det är sant. Men det är knappast ett gott skäl att bojkotta rättvisemärkta alternativ.

Hade inte kunnat skriva det bättre själv.

Det är helt klart att Fairtrade inte är perfekt, men flera av anledningarna i artikeln känns inte tillräckligt underbyggda. Problem som finns är att man själv inte håller allt man lovar hela vägen, samt att en kultur av med fokus på ökad volymer verkar bildas – både allvarliga saker man behöver arbeta med, både för trovärdigheten och för att verkligen arbeta för en bätttre värld. Men att det skulle vara bättre att skänka bort pengarna i bidrag är bara inte fallet.

Fairtrade är, trots sina år på nacken, ett koncept som är ungt, vilket ger så väl som många möjligheter även problem. Borta i Peru beskriver ett cooperativ problem de ser med den utveckling mot storföretag som Fairtrade tagit senaste åren:

“But now, FLO’s [The Fair Trade Labeling Organization's] incentives and promotion is creating a vision which only considers the importance of gaining market share. The hypothesis is that if we lower prices, and if we lower the standards, we can gain a greater share of the market. Initiatives such as FLO have established a methodology. For example, we have to multiply the number of producers by five and we have to increase volume in five or ten years. We have to gain a greater share of the market. I think that this optimism and this vision that is limited to gaining additional market shares have brought us into a new phase and we think that this phase presents a serious threat to our organizations.”

de fortsätter:

“On the consumer end, transnational companies are now included in fair trade. And for us as well, there are also large companies participating. We will probably not be able to compete with these companies so I think that now is the time to define the path. What is the path? What is the future of fair trade? If fair trade continues to follow a vision exclusively tied to growth and sales and the marketplace, we believe that this is the wrong way to go. The impact and advances that have been achieved are at stake.”

Detta är en utveckling som jag har misstänkt ska dyka upp nu och i den närmsta framtiden – att indirekt alternativa märkningar eller en fragmentering av Fairtrademärkningen kommer att ske. För ju större fairtrade blir desto svårare är det att ta hänsyn till allt, och jag misstänker fler och fler röster för en “tillbaka till rötterna” kampanj kommer höras de närmsta åren.

Om det är bra eller inte är svårt att säga – en stor del av skillnaden som Fairtrade gör i mina ögon är att de har lyckats nå stora volymer – dvs att man fick med sig stora företag. Att detta skulle ställa till med problem och även skapa motreaktioner är inget oväntat direkt, men är något som behöver hanteras och framför allt reflekteras kring, både inom Fairtrade / FLO men också av samhället och konsumenterna.

Updaterad: länkarna kom inte med i första postningen, lagt till de i efterhand samt ändrat lite formatering.

Blev tipsat om en studie som gjorts vid Linköpings Universitet som tar upp vem som köper Fairtrade produkter.

Studien belyser ett intressant problem med Fairtrade:

Rättvisemärkta varor har haft en kraftig tillväxttakt, men trots detta kan den inte anses vara så gynnsam som fallet skulle kunna vara. Marknadsundersökningar har visat att klart fler skulle kunna tänka sig att köpa rättvisemärkta produkter och betala ett högre pris för dem i förhållande till de som faktiskt köper. I undersökningar talar forskare om ett s.k. ”attitude-behavior gap”. Vad beror detta på? Vad är det som gör att man väljer att faktiskt köpa rättvisemärkta varor?

För att besvara det gjorde man en undersökning där förutom ålder, kön och preferenser även värdegrunden undersöks för att se varför just vissa köper Fairtrade produkter.
Man kommer till lite intressanta slutsatser:

Yngre (under 40 år) handlar mer rättvisemärkta produkter än äldre
Kvinnor handlar mer än män
Inre motivation (etiska själ) är viktigare än ytte motivation (social status)
Personer som ideologiskt står närmare socialdemokratin eller miljöpartiet är mer troliga att handla rättvisemärkta produkter

Intressant är det att en av de andra slutsatserna de drar är att priset inte spelar så stor roll, vilket jag inte känner jag håller med om – slutsatsen är att kaffe har en “oelastisk priselasticitet” (akademiska för att priset inte påverkar konsumtionsvanorna, vilket man menar kommer från att kaffe har folk ett behov av och köper ändå, även om det skulle vara dyrt). Men jag tror att det faktiskt gör det, för utbudet av kaffe är så stort och lätt att få tag på att du nästan aldrig behöver köpa ett dyrare kaffe, utan alltid har billiga alternativ.

Intressant även med andra slutsatserna man drar – att andel som svarar att de köper av humanitära själv kan vara överdriven, då det kanske är det svaret man “förväntas” ge. Men sådant är svårt att veta, och går inte att utläsa av denna studie.

Men det hela ger en intressant bild och reflektioner kring köpbeteende av fairtrade varor. Att målgruppen och urvalet är begränsad till personer vid Linköpings Universitet gör inte så mycket för oss heller – vår egna nära koppling till Lunds Universitet gör att målgruppen snarare delar mycket likheter.

Detta år ska vi för första gången vara med på Helsingborgsfestivalen. Vi kommer ha ett tält i stadsparken, direkt under sagoträdet och i närheten av Sparbanken Öresunds tältscen samt barnområdet.

Här kommer vi servera massa god Fairtrade och ekologiskt kaffe, frukt, bakverk och goda mackor!

Festivalen, som också är miljödiplomerad, är 28-30 juli. Så besök oss gärna där, njut av en kaffe och lyssna på en akterna i tältet.